Jag har nyss fått reda på att en kompis är gravid. Förresten är det massor av tjockisar i min omgivning för tillfället. Och jag måste erkänna att jag blir lite avundsjuk på dem. Men jag kommer aldrig igen att få uppleva känslan av att vänta mitt första barn. Jag och Anna pratade häromdagen om hur det ska bli att få ett andra barn. Om det nu blir så,för det är ju inte självklart att det går. Hon, som många andra, undrade hur man skulle kunna älska ett annat barn lika mycket som det första. Menade att hela hjärtat är uppfyllt av Alma. Det oroar jag mig inte för. Inte än i alla fall. Det jag tänker mycket på är just att det aldrig kommer att bli som känslan att vänta sitt första. Tankarna om hur de ska bli att vara mamma. Den otroligt starka längtan av att bli en familj. Hela den romatiserade bilden av familjelivet. När man väntar sitt första barn är det gott om folk som vill berätta för en hur det ska bli. De berättar om deras sömnlösa nätter, deras kolikbarn och deras oro över barnets välmående. Men det kan man inte ta till sig, så behöver det inte bli för mig. Och även om det skulle bli så så ska jag älska att vara vaken på nätterna och jag ska älska en skrikande bebis i min famn. Det är ju därför jag skaffar barn. Att vänta Ludvig var för mig att leva i en bubbla i nio månader. Jag kan inte säga att min graviditet var någon fröjd men jag älskade ändå på något vis att leva i den. det kommer jag aldrig att få göra igen. För när jag väntae nummer två har jag redan Ludvig. Jag kommer att tro mig veta vad som väntar (även om det inte kommer att bli som jag tror) och jag kommer att ha så fullt upp med Ludvig at jag inte kan stänga in mig i en bubbla.



Denna bild är tagen tre dagar innan Ludvig föds.