Jag har börjat inse att Fredrik saknar mig. Det är lätt att fastna i det mammiga. Men det är väl aldrig för sent att väcka romantiken till liv? Idag har jag grävt fram min epilator från badrumsskåpet. Det är en knäpp uppfinning det där. Det måste ha varit en man som kom på det. Eller i alla fall någon som inte hade för avsikt att använda den själv. Det gör så ont att svetten pärlar sig på ryggen. Och precis lagom till att det ena benet är bedövat så är det klart och det är dags att börja om från början på smärttrappan på det andra benet. Det kanske mest tragiska ändå är att högen med hår på golvet när jag var färdig var större än när Anna klippte topparna på mig sist. Jag är ju i och för sig nästan skallig nu.
Sist epilatorn var framme var det för att söva Ludvig med ljudet...

Nu ska vi till gamlemormor Inger för en fika. Ut i regnet!