Förtvivlad
Idag när jag lämnade honom blev han också fruktansvärt ledsen. Om det går så träffar det mer rakt i hjärtat nu när han nu kan uttrycka sig lite mer. "Mamma inte jobba. Guggi följa meeed..." Jag grinade nog lika mycket som honom när jag körde därifrån. Jag tog med hans favoritbok hemifrån idag och att läsa den hade hjälpt en liten stund i alla fall.
Idag hämtar morbror och förhoppningsvis börjar han snart vänja sig vid vardagslivet igen.
Mitt mammahjärta blöder
Just nu
Massor med sagomys i regnet. Nalle Pettersson och Iggle Piggle ska självklart vara med.
Sommar
Igår inhandlades en pool till Balders. Som f d badkruka var jag tvungen att inviga den meddetsamma den var uppfylld igårkväll. Det var kallt. Ruskigt kallt. (Kanske gjorde jag det för att Carro lovade mig en kaka som belöning)
Idag var det bättre väder och poolen fick användas mer sunt. Vattnet hade dock inte hunnit värmas upp så det dröjde till långt in på eftermiddagen innan Ludvig vågade sig i. Då fanns det inte så mycket vatten kvar efter att morfar visat upp ett ryggplask.
Nu närmar sig semestern sitt slut. Jag kan inte förstå vart de fyra veckorna tagit vägen. Jag har ju inte hunnit slappa något än. Ångesten börjar krypa sig på, men jag försöker slå bort den för att kunna njuta fullt veckan ut. Det har i alla fall varit en mycket trevlig ledighet. Jag tror faktiskt inte att jag och mannen någon gång tidigare spenderat så mycket tid tillsammans. Jag har blivit som nyförälskad igen.
Ett mycket trevligt inslag under semestern var när jag rymde ett dygn från släktsemester i Falkenberg för att träffa Josse i Göteborg. Vi turistade lite och tog oss upp i hjulet. Det var högt.
Rioouliiiit, som Ludvig skulle ha sagt
Kan man ha annat än roligt i denna killes sällskap? Jag tror inte det. Värre utklädningsfantast får man nog leta efter.
Det blev en dag på stranden
Kväll
Det är knepigt att det ofta är de praktiska sakerna jag gör som får mig att känna mig som en riktig mamma. Att baka bullar till dagisfesten, eller att sy i band i Ludvigs vantar. Det är ju inte detta som är föräldraskap. Vem som helst kan sy band i vantar. Och vem som helst kan köpa goda kanelgifflar på Ica. Det är ju stunderna då jag kramar honom hårt, hårt och viskar i hans öra när han vaknar alldeles rädd på natten, eller stunderna då han springer mot mig på dagis skrikandes av lycka när jag ska hämta honom, eller när vi ligger på golvet och kiknar av skratt båda två. Det är ju dessa stunder mammakänslorna borde vara som mest påtagliga.
Nu blir det godnatt. Imorgon blir det en lång dag då det efter festligheterna är dags för packning. Till helgen bär det av till Lalandia med fam Törnquist. Det ska bli riktigt trevligt!
Du gör mig galen
Ludvig har den senaste veckan blivit helt förvrängd, någon har tagit min gosse. Han skriker och vrålar och gör allt som han inte får göra. Dessutom springer han runt och hånskrattar hela tiden när vi säger till honom också. Och han gör sig illa, allt detta tokiga betéende gör ju att han slår sig hela tiden. När han vägrade att sova middag och slängde sig fram och tillbaka lyckades han ramla ner från vår säng och mellanlanda på ett nattduksbord = blå höft. När han retade mig genom att smälla med luckan till sin leksaksspis slog han till slut upp luckan på sin läpp = fläslläpp och sår. Detta var bara några exempel.
Och när han vrålar så är det inte lite missnöjt tjut. Han skiker sig allderles röd/lila/blå i ansiktet. Det kan vara för att han vill ha dricka och när han får det skriker han för att han inte vill ha dricka. Han vill läsa boken, när vi ska göra det vill han inte.
What to do??
Jag inser att det här antagligen bara är en fas. Något helt normalt som han ska gå igenom. Så är det med allt vad gäller barn har jag förstått.
Jag försöker intala mig själv att jag måste inse att det kommer att vara såhär en period. Att jag bara kan säga till när han gör något fel och kanske sen får acceptera att han inte lyder mig. Vad mer kan vi göra? Inte hjälper det att höja rösten, inte lyssnar han eller lyder mer för det. Risken är bara att vi fastnar i ett enda skrikande. Men det är SÅ frustrerande. Jag blir tokig!
Trotsigaste, gnälligaste, fläskläppigaste allra underbaraste Ludvig
Längesen
Oj, vad jag älskar mitt nya liv. Eller mitt nya jobb, som innebär ett nytt liv. Okej, kanske lite överdrivet...
Men vad jag älskar sturktur i tillvaron. Även om kvällarna nu ibland är mer stressade så är jag i alla fall hemma på kvällarna. Och på helgerna.
Att jobba oregelbundet innebär att hela veckan är något mellanting mellan vardag och helg. Ingen ordning på någonting. Nu känns det bättre. Och vilken lyx det är att börja kvart i åtta istället för kvart i sju. Morgnarna är mycket lugnare och ofta till och med mysiga.
Ludvig har även kommit in i nya rutiner. Att lämna honom på dagis är aldrig något problem längre. Att vinka i fönstret har vi nästintill slutat med för han har inte tid med mig. Jag får stjäla åt mig en puss och förhoppningsvis ropar han hejdå med näsan i det han slängt sig över när vi kom in.
Kort uppdatering efter fyra veckor.
*Bono*
Bitterljuvt
Idag stämplade jag ut för sista gången på avd 11. Vilken märklig känsla. Än har jag nog inte förstått riktigt. Men riktigt lycklig blir jag när jag tänker på hur mycket jag ska vara ledig på helgerna. Jag ska inte jobba en helg förrän efter min semester, vilket betyder ungefär vid månadsskiftet juli-aug. I nästan tio år har jag haft jobb och extrajobb som innneburit helgarbete.
Jag gick hem extra tidigt idag för att öva på lediga söndagar. jag måste säga att jag var riktigt bra på det. Började med lite kaffe på terassen. Planterade ett körsbärsträd, för att sedan slumra till lite i solstolen. Vad säger ni om det va?
Torsdag
Lägesrapport från Balders:
Sitter i soffan på ovanvåningen och känner ett litet lyckorus fara genom kroppen. Jag känner att allt börjar landa inom mig igen. På ena sidan om mig ligger Fredrik och småsnarkar. På den andra spinner Bono.
Kroppen värker sådär skönt som den inte gjort på länge. Bara efter träning är det underbart att inte kunna lyfta armarna utan att oja sig.
Fjärilarna har börjat testa sina vingar i min mage. Imorgon går jag på sista helgpasset på jobb. Nästa vecka väntar nytt. Dessutom sade jag upp mig på riktigt, tjänstledigheten som jag tänkt mig blev struligt. Nu är det så definitivt och jag har börjat inse att det är på riktigt att jag ska lämna mina underbara arbetskamrater.
Nytt
Jobb är vad det handlar om. Om två veckor lite drygt lämnar jag mina underbara kollegor för nya utmaningar. Jag måste säga att jag är ganska stolt över mig själv som vågat ta steget. Jag tror inte att många skulle bli förvånade om jag hade jobbat kvar på samma ställe i 20 år. Nu blir det inte så.
Det ska bli underbart att vara ledig tillsammans med familjen på helger och kvällar. Däremot blir det inga mysiga frukostfikor med tjejkompisarna i veckorna.
Denna veckan har inneburit massos av tankar och bollar i luften. Just nu känns det verkligen som all luft gått ur mig. Kanske jag borde söka upp sängen för lite ny energi?
Torsdag
Imorgon bär det av till dagis igen. Jag tycker att det ska bli ganska roligt att komma tillbaka till jobb också. Det är något visst med att jobba på fredagar. Alla är glada och förväntasfulla inför helgen, och helgen blir så mycket mer ledig när man jobbat på fredagen. Men det absolut bästa är såklart fredagsfrukosten. Det är för den jag stiger upp på morgonen.
Nu borde det bli lite kvalitetstid med mannen, som imorgon lämnar mig för Budapest.
Söndag
Efter en lugn morgon med frukost tillsammans med hela familjen (det är inte varje dag det inte) så gick jag och Ludvig ut i solen en stund. Försökte kratta bort all singel från uppfarten som under vintern hamnat på gräsmattan då vi skottat, men jag insåg snart att det var näst intill omöjligt. Eller i alla fall mycket tråkigt.
Så istället gick vi till lekplatsen och träffade en ny kompis från området. Till min bestörtning insåg jag att Ludvig lärt sig klättra upp till rutchkanan alldeles själv. Är han så stor? Såklart blir jag lite stolt också.
När näsorna var härligt tomteröda och rann värre än niagarafallen vandrade vi hemåt för lite omelettlunch. Sedan vilade vi alla tre middag i vår säng.
Eftermiddagen bjöd på lite bus och dessutom lyckades jag muta ut mannen på en promenad. Nu har vi svullat i oss lite pizza och jäser i soffan. En kopp kaffe smakade riktigt bra efter en kort calicipaus i drickandet.
Sammanfattning: Underbara söndag
Fredag med Mr calici som sällskap
Idag har jag haft tid att bara finnas och fundera lite. Så mycket snurrar inom mig som jag vill få ut. Jag vet inte var jag ska börja eller egentligen vad jag vill få ut men jag provar.
Mitt liv har förändrats otroligt mycket sen i höstas. Eller egentligen kanske mest mina tankar.
Så länge jag kan minnas har jag alltid varit igång i full fart. Jobb, skola, vänner och sport. Att mitt dygn bara haft 24 timmar är jag tveksam till. Jag har alltid kommit på nya saker jag vill göra, lära mig. Alltid strävat efter något mer. Som nybliven mamma skulle jag ta mig ut varje dag och helst ha almanackan fullspäckad med fika och babyakiviteter. Livet skulle flyta på precis som vanligt fast med en liten Ludvig som släpades med. När det blev dags att börja jobba tog jag genast på mig mina gamla ansvarsområden och gärna lite extrapass.
Jag har funderat mycket på min egen mamma. Jag vill ju verkligen vara en lika bra mamma som hon. All den trygghet och kärlek hon gett mig vill jag föra vidare till Ludvig. När hon fick oss blev hon mamma. Visst jobbade hon heltid, men inte tusan kämpade hon med en massa krav om att se piffig ut, inte missa en enda tillställning eller att känna sig tvingad att vara lika social som tidigare. Jag vill inte inbilla mig det i alla fall.
Den senast tiden har jag dragit ner på tempot. Jag mår inte längre väldigt dåligt av att tacka nej till ett extra arbetspass (okej, jag har gjort det en gång och fick liiite on i magen. Men jag övar.) eller en träff med en bekant. Jag vill gärna tro att jag blivit lite bättre på att tänka på mig själv och min familj. Jag vill tro att jag insett att jag inte behöver vara samma energiska Camilla som jag varit tidigare. Nu finns det något viktigare som jag vill ge min energi. Fortfarande har jag en lång väg kvar att gå, men vardagen blir ju så mycket mer harmonisk om jag kan ta tillvara på den och inte bara stressa mig igenom. Jag vill njuta till fullo av Ludvig och all den glädje han ger oss.
