Idag har jag haft tid att bara finnas och fundera lite. Så mycket snurrar inom mig som jag vill få ut. Jag vet inte var jag ska börja eller egentligen vad jag vill få ut men jag provar.
Mitt liv har förändrats otroligt mycket sen i höstas. Eller egentligen kanske mest mina tankar.
Så länge jag kan minnas har jag alltid varit igång i full fart. Jobb, skola, vänner och sport. Att mitt dygn bara haft 24 timmar är jag tveksam till. Jag har alltid kommit på nya saker jag vill göra, lära mig. Alltid strävat efter något mer. Som nybliven mamma skulle jag ta mig ut varje dag och helst ha almanackan fullspäckad med fika och babyakiviteter. Livet skulle flyta på precis som vanligt fast med en liten Ludvig som släpades med. När det blev dags att börja jobba tog jag genast på mig mina gamla ansvarsområden och gärna lite extrapass.

Jag har funderat mycket på min egen mamma. Jag vill ju verkligen vara en lika bra mamma som hon. All den trygghet och kärlek hon gett mig vill jag föra vidare till Ludvig. När hon fick oss blev hon mamma. Visst jobbade hon heltid, men inte tusan kämpade hon med en massa krav om att se piffig ut, inte missa en enda tillställning eller att känna sig tvingad att vara lika social som tidigare. Jag vill inte inbilla mig det i alla fall.

Den senast tiden har jag dragit ner på tempot. Jag mår inte längre väldigt dåligt av att tacka nej till ett extra arbetspass (okej, jag har gjort det en gång och fick liiite on i magen. Men jag övar.) eller en träff med en bekant. Jag vill gärna tro att jag blivit lite bättre på att tänka på mig själv och min familj. Jag vill tro att jag insett att jag inte behöver vara samma energiska Camilla som jag varit tidigare. Nu finns det något viktigare som jag vill ge min energi. Fortfarande har jag en lång väg kvar att gå, men vardagen blir ju så mycket mer harmonisk om jag kan ta tillvara på den och inte bara stressa mig igenom. Jag vill njuta till fullo av Ludvig och all den glädje han ger oss.