Ludvig läste morgontidning igår. Som en stor kille satt han på trappan och gjorde det.




Idag är stackars Ludvig sjuk. Har feber och är hängig. Som vanligt när han har en fis på tvären så sitter jag på nålar. Skulle helst av allt vilja sitta och titta på honom hela tiden när han sover. Fast jag inser ju att det inte tjänar något till. Han kommer antagligen inte att bli frisk av det. Men han är ganska snabbandad. Jag har räknat andetagen några gånger. Vad det nu är bra för. Kanske man skulle ringa sjukvårdsupplysningen. Fast jag vet ju vad de frågar. Och jag vet att mina svar leder till att de säger "det är ingen fara, avvakta ett par dagar och se hur det blir". Jag vet ju det....
Jag trodde aldrig att jag skulle bli såhär som mamma. Men det har jag uppenbarligen blivit. Och det är jobbigt. För jag vet ju att min oro för det mesta är obefogad.