Vågar jag mig på ett nytt bloggförsök. Datorn har definitivt inte varit prioriterad den sista tiden, och är det fortfarande inte. Det känns liksom bara jobbigt när man vet att det kommer att vara 57 nya mail i inkorgen när man sätter sig så då skjuter jag gärna på det en dag till. (Nä, jag är inte så viktig, det är bara en massa skräppost som måste sorteras bort)

Tillbaka i livet tycker jag väl i alla fall att jag börjar komma. Det är härligt att vara på jobb. Ikväll är jag ensam hemma. De stunderna har inte varit många. När Fredrik tvingats vara borta har jag bokat in sällskap för att slippa vara själv. Då funderar jag för mycket... Men nu har jag kunnat släppa de värsta tankarna. Undersökningen av huvudet visade inget farligt. Bara ett litet UFO (som neurologen så fint uttryckte det) som antagligen inte vill mig något illa.

Annars är Ludvig för tillfället världens roligaste kille. Han får oss att skratta gott varje dag. Det nya är att säga nej. Till det mesta. Oftast till keyboarden när den är avstängd. Han klättrar upp på sin stol och försöker spela, och när han märker att den är avstängd blir han alldeles förtvivlad...
- Naj, naj, mamma, NAJ! säger han och skakar på huvudet.
Då sätter jag igång den till honom och blir inte ett dugg störd av hans skönspel.


Världens finaste med mosters hjälm...