Ahh.... Njuter av kvällskaffet nu när Ludvig sover. Jag är dock ensam, vilket drar ner njutningen något. Fredriks tränarkollega gick klantigt nog och smällde av hälsenan så att han inte kan vara på sina träningar. Det betyder att min man får ta dem också. (Jag tänkte först att det var en dålig ursäkt för att komma hemifrån, men jag har sett den gipsade mannen) I vilket fall som helst så sitter jag nu här i min ensamhet. Jag har till och med hällt upp lite chips som tröst.

Eller okej. Vem försöker jag lura? Det var kanske ingen skräll för er som känner mig... Gott är det i alla fall.