Igår bokade mamma en tid på vårdentralen som jag tvingat henne till. Sköterskan från kommunen som tittade på henne i fredags tyckte att man kunde avvakta med det megasvullna benet över helgen. Jag tyckte att det var mycket märkligt! I alla fall kom hon iväg till läkaren som skickade henne vidare till röntgen. Denna visar att lårbenet är brutet. Av.
Här kommer jag in i bilden. Pappa ringde när jag och Anna satt i godan ro och lunchade. Jag och Ludvig kilade iväg och mötte upp mamma på akuten i Trelleborg. Här insåg vi att vi borde starta ett företag inom logistikbranchen. På akuten fanns mamma, på en bår, jag och Ludvig som kom gåendes, pappa (med bil) och mammas assistent. Assistenten fick köra mammas rullstol hem, pappa åkte hem och fixade tvätten som var i källaren, tog hand om Emil (som dessutom fick ett ep-anfall under kvällen. Carro kom och ställde sin bil på sjukhuset och gick sedan med Ludvig hem till oss. Jag åkte med mamma till Malmö. Senare fick Henrik hämta mig, farmor passade Ludvig när Fredrik var på träning och Henrik passar Emil idag som ikväll ska lämnas till mormor. Puh! Men allt är nu löst och mamma ligger antagligen på operationsbordet eller uppvaket. Men inget ont sker ju utan att det för något gott med sig, så här kommer det.

- Ludvig fick träffa både mormor, morfar och farmor på samma dag. Helt oplanerat.
- Jag fick åka ambulans. (Fast det var lite mesigt utan blåljus och siren)
- Jag och mamma fick massor med kvalitetstid i korridorer, väntrum mm.

Mamma är härlig också. När vi kom in till akuten i Malmö tog en sköterska emot oss och ställde lite frågor.
- Är du frisk sen tidigare?
- Ja.
-Du har inga andra sjukdomar?
- Nej.
Jag: - Men mamma, du kan ju inte gå!
-Nä, just det. Jag har ju min MS. Och så har jag ju struma...

Det är helt underbart hur hon ser på sig själv. Hon har ju sin sjukdom men ser inte sig själv som sjuk.