Ibland betér jag mig som ett riktigt nervvrak. Det är så att jag skäms över mig själv. (Vid dessa tillfällen håller jag med den vän på Facebook som svarat att han/hon inte skulle presentera mig för någon han/hon ville imponera på.) Det kan vara i olika situationer detta betéende framträder. Jag tycker inte att det är särskilt ofta men när det sker känner jag inte riktigt igen mig själv. Igår var ett sådant tillfälle. (Jag tror nog ändå att majoriteten av gångerna är när jag jobbar.)
Jag håller på och pillar lite med en CVK som jag ska lägga om och som det blivit lite mindre klydd med. Absolut inget konstigt egentligen men nu har jag ju kommit ifrån jobb lite. I alla fall börjar patienten få lite svårt att andas och ber om lite Nitro. Syresättningen är låg och jag får lite smått panik. Hälp, nu har jag gett honom luftemboli. (Utan att ens kopplat från eller till någon slang i CVK:n) Jag är helt säker på att patienten ska dö och har redan börjat fundera över var min legitimation är för att kunna riva den.

Det där är väl inte jag? Vad är det för en demon som kommer och tar över min hjärna dessa stunder? I alla fall så skyndade jag mig hem medans patienten fortfarande levde. Ha ha. Det man inte ser det sker inte va..?

*Om ni inte förstår sjukhusternerna finns det många bra söksidor på internet...