Jag får ofta en väldigt olustig känsla när jag kör bil. Jag känner att jag krockar. Antingen kommer jag att dö i en bilolycka eller var det på detta vis jag lämnade mitt förra liv. Vad tramsig du är Milla, skärp dig! Brukar jag tänka. Men hur roligt är det att sitta i bilen med den underbaraste skatt och känna känslan av att krocka. Jag har ju aldrig gjort det (mer än när jag körde in i lyktstolpen med civicen, jag tjatat till mig av pappa veckan innan, i 10 km/h) så jag borde inte kunna känna det. Men på något vis känner min kropp de där hemska millisekunderna innan smällen och sen krasch... Likaså har jag drömt flera gånger att jag dött. Det är väl inget ovanligt i sig men jag drömmer inte om allt det där med sorgen hos familjen och avskedet, utan om just när jag tar de sista andetagen. Jag känner känslan av att försvinna. Att finnas för att sedan inte finnas.

En morgon vaknade jag upp och kände att jag inte längre var rädd för döden. För jag tror mig veta hur det känns (Knäppt, jag vet). Däremot är jag livrädd för att bli lämnad av någon älskad. Mina nära har skrattat åt mig mer än en gång då jag målat upp skräckscenarion av ingenting. Till exempel när Fredriks förkylningsfeber blev meningit som tog livet av honom och lämnade mig ensam med Ludvig. Jag planerar för vad jag ta mig till när jag är ensam. Var ska jag bo, ska jag behålla huset? Vill jag bo här i allt som påminner? Vill jag lämna allt som påminner? Att bli lämnad av Fredrik skulle vara det värsta som kan hända mig. Men varför skulle det hända mig? Jag är väl skyddad från allt ont, all smärta, sorg... Är vi inte det?