Jag läste en krönika på Trelleborgs Allehandas familjesida idag. "Flest barn vinner" var skriven av en tvåbarnsmamma som menar att enbarnsföräldrar inte har rätt att gnälla inför en flerbarnsförälder. Hon skrev att hon så ofta hon kunde pikade enbarnsföräldrar. Både när de pratade om jobbiga och positiva saker i familjelivet. Jag förstår ju att hon i krönikan drar allt till sin spets och skriver för att skapa debatt, men det stämmer så väl in på hur vi människor beter oss.

När jag själv var gravid kunde jag reta mig till tusen på alla som skulle berätta hur jobbigt det var med vakna nätter och kolikbarn. Ingen var ens nära att spräcka den bubbla av lycka jag levde i, men varför försöka? Låt folk få vara naivt lyckliga och förväntansfulla inför föräldraskapet och allt vad det innebär. Alla upptäcker förr eller senare baksidan också. Och inte tror jag att man tacklar det bättre för att vänliga själar i personalrummet försökt förbereda en genom att berätta allt om sin småbarnsperiod.

Likaså gäspar jag stort när flerbarnsföräldrar idag förringar mitt gnäll över vakna nätter och magsjukt barn. Bara för att de (enligt deras perspektiv) har det värre blir inte min vardag ett dugg lättare. Att jämföra problem blir bara pannkaka. Då skulle ingen få klaga över något eftersom det troligen finns någon som har det värre.

Men varför fungerar vi så? Varför måste vi alltid jämföra oss med andra och tävla om allt?