Idag har Ludvig varit sötare än någonsin. Han har börjat prata sår i öronen på oss. Han har också börjat bli riktigt duktig på att leka lite själv. Det är skönt att kunna förflytta sig mellan vardagsrummet och köket ibland utan att ha en bebis hängandes i benen hela tiden.

I eftermiddags träffade jag min gamla kompis Josefin. Hon är nyligen hitflugen från Dublin, där hon spenderat det senaste halvåret. Det är alltid lika kul att träffas även om det bara blir under hennes mellanlandningar i Trelleborg. Och trots att det brukar gå ungefär ett halvår mellan gångerna så känns det alltid som det var igår hon gick ut genom dörren senast. Vi lärde känna varandra när vi var fyra år gamla och hennes pappa ringde på hos oss och frågade om det fanns något barn Josefin kunde leka med. Största delen av grundskolan gick vi i samma klass men efter det har våra liv sett helt olika ut. Kanske är det det som gör det så roligt att träffas.