Kan en drygt åtta månader gammal bebis vara suicidbenägen? Det känns lite sorgligt att tänka att Ludvig skulle vara så deprimerad. Jag tycker att han får ganska mycket kärlek. Mat och torra blöjor är vi också hyffsat bra på. Jag vet att han någon gång tyckt att han varit värd lite mer majskrokar. Men ändå.
Varje kväll och natt dunkar killen huvudet i spjälsängen så att hans mor blir tokig. På nätterna reser han sig utan att riktigt vakna och vinglar värre än än rattfull bilförare innan han till slut slänger sig in i spjälorna. Ibland med ansiktet först, ibland huvdet. En gång hittade jag honom liggandes i benändan, med huvudet bakåtvridet och med en spjäla i munnen. Det känns inte helt okej. Vad har vi gjort fel?