Jag trodde att jag kunde sluta blogga men jag är nog helt enkelt fast. Ett gott försök dock, visst blev ni också lurade?

Just nu svämmar alla känslor över i min kropp. Jag älskar min familj och mina vänner så otroligt mycket att jag bara måste berätta om det. Efter att varit lite isolerad i sådär fem dagar bubblar jag av glädje och kärlek. Att få natta Ludvig igen och känna hans tunga kropp i min famn är helt underbart.
Att möta honom hemma då han springer mot mig och ger mig en blöt, sagelfylld, puss är kanske ännu bättre.

Första natten i min egen säng gick inte heller av för hackor. Sjukhussängar är inget att rekommendera. Dessutom vaknade jag till ett par gånger av att Fredrik kramade om mig, hårt, hårt. Härligt.

Samtidigt som jag bubblar av kärlek och lycka så känner jag mig inte som mig själv. Trött, snurrig och allmänt svag. Jag tycker inte om att behöva be om hjälp. Inte heller att inte kunna göra saker jag vill. Men det blir bättre snart. Visst blir det?