Idag har Ludvig varit på ett strålande humör, i alla fall nästan hela dagen. Han är väldens roligaste kille. Det var bara så typiskt att jag glömde berätta för honom innan jag nattade honom igår att vi skulle ställa om klockan inatt. Så han var inte alls med på det där om att sova en timme längre idag.

Nu är vi nyligen hemkomna från broren efter lite god mat och trevligt sällskap. Känner mig som en jäst deg. Jag kan inte riktigt kontrollera mig när det serveras tacos.

Idag hämtade vi in lite av Fredriks gamla leksaker till Ludvig. Jag blev överlycklig när vi hittade Brio-tågbanan. Tråkigt bara att Ludvig hela tiden rev upp banan vi byggde. Men han kommer nog att tycka att det är roligt när han förstår grejen.

Igår satt jag och sydde i band i Ludvigs vantar. Sådär så man kan trä dem i jackan. Han har redan slängt av sig några par när vi cyklat och jag är inte så road av att gå och köpa nya vantar hela tiden.
I alla fall när jag satt där med sykitet framme så fylldes jag av en härlig familjekänsla. Tänk att jag skulle bli mamma och sitta en torsdagkväll och sy i band i Ludvigs vantar. Tokigt!

Annars går det frammåt här. Jag känner mig starkare och starkare. Idag ska jag hämta Ludvig på dagis själv efter vilan. Under förmiddagen har jag orkat riva ut min garderob. Det blev inte mycket kvar efter att två sopsäckar rensats bort. Ikväll väntar fredagsmys med familjen.

Jag trodde att jag kunde sluta blogga men jag är nog helt enkelt fast. Ett gott försök dock, visst blev ni också lurade?

Just nu svämmar alla känslor över i min kropp. Jag älskar min familj och mina vänner så otroligt mycket att jag bara måste berätta om det. Efter att varit lite isolerad i sådär fem dagar bubblar jag av glädje och kärlek. Att få natta Ludvig igen och känna hans tunga kropp i min famn är helt underbart.
Att möta honom hemma då han springer mot mig och ger mig en blöt, sagelfylld, puss är kanske ännu bättre.

Första natten i min egen säng gick inte heller av för hackor. Sjukhussängar är inget att rekommendera. Dessutom vaknade jag till ett par gånger av att Fredrik kramade om mig, hårt, hårt. Härligt.

Samtidigt som jag bubblar av kärlek och lycka så känner jag mig inte som mig själv. Trött, snurrig och allmänt svag. Jag tycker inte om att behöva be om hjälp. Inte heller att inte kunna göra saker jag vill. Men det blir bättre snart. Visst blir det?