Sen kväll och jag borde ligga i sängen redan. Har varit på styrelsemöte som drog ut på tiden. Taskigt att jag inte har fått träffa Ludvig sedan i morse. Imorgon har Fredrik tagit pappaledigt och ska få mysa med honom hela dagen. På kvällen blir det sommarfest på dagis och jag hoppas på några extra grader på termometern. Har bakat goda päronmuffins som ligger och väntar i frysen, det känns bra i mammahjärtat.

Det är knepigt att det ofta är de praktiska sakerna jag gör som får mig att känna mig som en riktig mamma. Att baka bullar till dagisfesten, eller att sy i band i Ludvigs vantar. Det är ju inte detta som är föräldraskap. Vem som helst kan sy band i vantar. Och vem som helst kan köpa goda kanelgifflar på Ica. Det är ju stunderna då jag kramar honom hårt, hårt och viskar i hans öra när han vaknar alldeles rädd på natten, eller stunderna då han springer mot mig på dagis skrikandes av lycka när jag ska hämta honom, eller när vi ligger på golvet och kiknar av skratt båda två. Det är ju dessa stunder mammakänslorna borde vara som mest påtagliga.

Nu blir det godnatt. Imorgon blir det en lång dag då det efter festligheterna är dags för packning. Till helgen bär det av till Lalandia med fam Törnquist. Det ska bli riktigt trevligt!

Är i akut behov av tips från alla kloka föräldrar som överlevt alla trotsperioder.
Ludvig har den senaste veckan blivit helt förvrängd, någon har tagit min gosse. Han skriker och vrålar och gör allt som han inte får göra. Dessutom springer han runt och hånskrattar hela tiden när vi säger till honom också. Och han gör sig illa, allt detta tokiga betéende gör ju att han slår sig hela tiden. När han vägrade att sova middag och slängde sig fram och tillbaka lyckades han ramla ner från vår säng och mellanlanda på ett nattduksbord = blå höft. När han retade mig genom att smälla med luckan till sin leksaksspis slog han till slut upp luckan på sin läpp = fläslläpp och sår. Detta var bara några exempel. 
Och när han vrålar så är det inte lite missnöjt tjut. Han skiker sig allderles röd/lila/blå i ansiktet. Det kan vara för att han vill ha dricka och när han får det skriker han för att han inte vill ha dricka. Han vill läsa boken, när vi ska göra det vill han inte.

What to do??

Jag inser att det här antagligen bara är en fas. Något helt normalt som han ska gå igenom. Så är det med allt vad gäller barn har jag förstått.
Jag försöker intala mig själv att jag måste inse att det kommer att vara såhär en period. Att jag bara kan säga till när han gör något fel och kanske sen får acceptera att han inte lyder mig. Vad mer kan vi göra? Inte hjälper det att höja rösten, inte lyssnar han eller lyder mer för det. Risken är bara att vi fastnar i ett enda skrikande. Men det är SÅ frustrerande. Jag blir tokig!




Trotsigaste, gnälligaste, fläskläppigaste allra underbaraste Ludvig