Livet kan vara orättvist! Jag menar sådär riktigt taskigt så att man inte förstår vad man gjort för att förtjäna det. Ibland är idrott så plågsamt att man inte förstår varför man håller på. Och trots att denna smärta och besvikelse drabbar en stor grupp människor kan man inte finna någon tröst i varandra. Snarare blir det bara värre när man sitter och gaggar ihop. Älter...

Åååhhhh.... Jag ville ju se Henke!

Alla som var på Söderslättshallen och såg Palmstaden möta Röke i DM idag vet vad jag pratar om...

Det är lite underligt... Jag och Ludvig somnade ensamma hemma igårkväll men i morse när vi vaknade var huset fullt. När jag gick upp för att ge Ludvig mat inatt, tände jag som vanligt lampan i köket. Gissa om jag hoppade till när jag upptäcker en oidentifierad man på min soffa. Av olika anledningar har alltså en syster och en annan man (nu identifierad) sovit hos oss inatt. Mysigt med storfrulle! Om de nu kan vakna nån gång så att man kan få äta. Jag har redan varit ute och kört på Balders isbana.

Du missar väl inte den nattliga cirkusen på Balders..? I showen medverkar både människor och djur.

På allvar, så är det rena kallabaliken hos oss på nätterna nuförtiden. Ludvig har ju helt gett upp det där med att sova hela nätterna. Nu vaknar han och äter en gång varje natt och några gånger vaknar han bara och vill ha nappen. Som om det inte skulle vara nog så har katten blivit ding och springer ut och in hela nätterna. Tidigare var han ute och levde loppan hela nätterna och så släppte vi in honom på morgonen. Nu när vi varit uppe så mycket med lillen har han fått för sig att det är nåt jävla öppet hus hela natten. Jag vaknar av att han står vid ytterdörren och jamar sitt värsta och krafsar. Försöker man då ignorera honom springer han runt huset och hoppar upp på sovrumsfönstret. När han är inne hoppar han upp på fönsterkarmen och slår i träpersiennen. Då blir man så tokig att man slänger ut honom (vilket ju är precis vad han vill, så egentligen är det dumt). Sen börjar det om igen...
Man kan bli ding av mindre!

Ta mig tillbaka. Låt mig få börja om från början igen. Låt mig uppleva allt en gång till. Så att jag kan njuta lite mer. Känna hans dofter, höra hans ljud och få sitta uppe hela nätterna och bara titta på hur underbart vacker han är. Låt mig få känna den där oerhört märkliga känsla igen, där total lycka tar bort all smärta i världen.

Allt förändras så fort. Ludvig växer fortare än tistlarna i våran häck. Fast nu är han ännu mer underbar än när han föddes. Nu är han ju så mycket mer Ludvig. Att vara mamma åt honom blir roligare och roligare varje dag. Samtidigt som ångesten finns där i bakgrunden. Tänk att jag aldrig kommer att få vara med om den här dagen igen.



Någon som uppfunnit repeatknapp på livet..?

 

Vi har varit utan pappa heela dagen idag. Först jobbade han som vanligt och efter det åkte han direkt till Kristianstad för att spela match. Där är han nu och jag såg nyss att matchen står 3-1 till PIK. Det glädjer!
Jag har nyss nattat Ludvig, diskat upp dagens flaskor/haklappar/matskålar och lagat en kopp kaffe. Njuter av den och tittar på Idol =)

Man uppskattar lite andra saker nu än vad man gjorde tidigare. Jag har en vän som skaffade barn ett bra tag innan mig. En dag när vi pratade sa hon " Det är så skönt när mannen kommer hem och tar med barnen på ovanvåningen så att jag kan städa efter maten och diska undan i lugn och ro..." Jag höllt på att dö! Jag tänkte, herregud är det så livet ska sluta. Att det bästa som finns är att diska. Nej aldrig i livet ska jag låta det sluta på det viset. Bara för att man får barn behöver man väl inte bli en torrbolle...
Nu kan jag verkligen föstå henne. Idag är jag själv väldigt nöjd med att sitta ensam i soffan med en kopp kaffe och Idol en fredagkväll. Livet förändras.