Tomt
Så kom man hem efter en sen fredagsmatch och huset var tomt. Tomt. Ludvig är hos farmor och farfar och Fredrik är hos killarna. Jag ska jobba imorgon och Fredrik har match i Halmstad. Så istället för att han skulle somna hos farmor och Fredrik sen skulle dra upp honom och åka hem för att lämna honom där imorgon bitti så fick han stanna över natten. Trots att det känns mycket konstigt och ensamt nu så ska det bli skönt att sova en hel natt. Det jobbigast är att jag sen ska jobba imorgon och inte träffa Ludvig förrän på eftermiddagen. Det är det längsta jag har varit utan honom. Och trots att jag vet att han har det hur bra som helst så kan jag inte låta bli att ha lite dåligt samvete. Varför det nu ska vara så. Det är dumt. Ludvig ska till och med få gå på kalas imorgon. Faster ska på treårskalas och ville ha sällskap med sig, så han kommer ha lajbans.
Matchen förresten gick bra. 3-3 mot serieledarna ska vi vara nöjda med. Men de kvitterar med mindre än en minut kvar så man kan inte annat än att känna det lite som en förlust.
Ååå... Dyk!
Vad roligt det var att dyka! Ludvig var jätteduktig och rörde inte en min när han kom upp ur vattnet. I och för sig så tror jag att han har lite säl i sig. Det ser ut så när han tar sig fram över golven här hemma. Efter simmet blev det tacobjudning på Balders. Från början var det bara Linda som skulle komma på middag och busa med Ludvig, men under eftermiddagen blev de inbjudna fler. Även Carro och Emma sällskapade vilket var mycket trevligt.
Får jag skryta om att jag nattade Ludvig i sängen idag? Jag gör det oavsett om ni vill höra eller inte. Det kändes som en riktig seger. Och viktig. Det var inte lätt men tog inte särskilt lång tid. Är det okej att brotta ner sin bebis i sängen, lägga sig ovanpå och tvinga den till sömns genom urusel sång?
Dagen D
Idag är det dags. Den stora dagen då Ludvig ska dyka för första gången. Vi har varit jätteduktiga och gjort vår läxa. Spola vatten över huvudet med duschen för att förbereda oss. Ludvig kniper ihop ögonen lite och fryner med hela ansiktet ett par sekunder. Sen fortsätter han att plaska eller leka. Så det ska nog gå bra. Ringde till badhuset i morse också för att höra hur det var med omklädningsrum, varmvatten och så vidare. Idag ska nog allt flyta på. Moster skyndar sig hem från jobb för att hinna vara med.
Bevis nr 3
Botten till spjälsängen är sänkt. Igår när Ludvig vägrade att sova vid läggdags passade han på att lära sig ett nytt trick. Helt plötsligt satt han på knä i sängen med händerna på ovankanten och hånlog åt mig. Så idag var det bara till att bygga om sängen. Bevis nr 2 har jag inte ens berättat om här. Det var i förra veckan när vi var på Willys och handlade. Då åkte Ludvig i barnsitsen på kundvagnen. Lite äckligt bara att han hela tiden ville stoppa den där sammankopplaren i munnen.
Det var förresten inte bara igår han vägrade sova. Idag somnade han till vällingen vid halv åtta - åtta då han var jättetrött. Ungefär en halvtimme senare vaknade han till. Klarvaken! Just nu går Fredrik och vaggar honom för att försöka söva. Jag blir knäpp av alla upp- och nergångar med sovandet. alldeles nyss tyckte jag att det funkade så bra för oss. Han somnade varje kväll vid åtta och allt oftare gick det att bara lägga honom i sängen så att han somnade för sig själv. Nu är allt kaos igen. Han vägrar att somna i sin säng och han ska vara uppe hela kvällen. Tips tack!
Nu är det min tur...
Behöver jag säga mer?
Känslostorm
Arg. Ledsen. Besviken. Ilsken. Illamående. Tokig. Förbannad. Slut.
Fast nog mest arg. Eller besviken. Och sviken... Eller bara tom.
Det är tur att jag har min underbara familj.
Jag och min älskling
Då var vi ensamma igen, jag och min älskling. Fredrik var hemma och vände efter jobb. Nu är det match mot Malmö som väntar. Ludvig blev ledsen och slutade äta när han åkte. Han älskar verkigen sin pappa. Men har ni sett att han börjar bli mer lik sin mor? Fast sina fina blå ögon har han ärvt av sin far.
Vad är mitt liv..?
Plötsligt känns mitt bloggande så meningslöst. Har surfat runt lite och hamnat på olika bloggar. Bland annat den
här, om Madde som bloggade under sin sjukdomstid. Hon har nu gått bort i cancer. Vilken otrolig vilja och vilket mod hon förmedlar. Hon ville hjälpa andra att förända sitt tankesätt och därigenom kunna påverka sin egen livssituation. Och bara 20 år gammal.
Och jag då. Vad vill jag med min blogg? Det vet jag inte... Och om jag inte vet vad jag vill förmedla, varför skulle då någon vilja läsa? Vad är mitt liv bland alla andras?
Risigt
Var på badhuset idag för babysim. När vi kom dit var omklädningsrummen avstängda för renovering vilket betyder att man får byta om i de små omklädningsrummen i bottenplan. Dessa har två duschar. Okej, det funkar väl eftersom det är så roligt att bada. Däremot är det inte okej att varmvattnet är avstängt när vi har simmat färdigt och ska duscha av alla föräldrar och bebisar. Det värsta är kanske ändå personalens kommentar när vi frågar om det: Nu har vi stängt av varmvattnet, så nu blir det inget varmvatten. Det var inget kul att klä på sig och barnet för att åka hem och klä av sig igen och duscha. Varför håller man öppet under en renovering? Snikna jäklar...
Läskigt. Eller bara trams...
Jag får ofta en väldigt olustig känsla när jag kör bil. Jag känner att jag krockar. Antingen kommer jag att dö i en bilolycka eller var det på detta vis jag lämnade mitt förra liv. Vad tramsig du är Milla, skärp dig! Brukar jag tänka. Men hur roligt är det att sitta i bilen med den underbaraste skatt och känna känslan av att krocka. Jag har ju aldrig gjort det (mer än när jag körde in i lyktstolpen med civicen, jag tjatat till mig av pappa veckan innan, i 10 km/h) så jag borde inte kunna känna det. Men på något vis känner min kropp de där hemska millisekunderna innan smällen och sen krasch... Likaså har jag drömt flera gånger att jag dött. Det är väl inget ovanligt i sig men jag drömmer inte om allt det där med sorgen hos familjen och avskedet, utan om just när jag tar de sista andetagen. Jag känner känslan av att försvinna. Att finnas för att sedan inte finnas.
En morgon vaknade jag upp och kände att jag inte längre var rädd för döden. För jag tror mig veta hur det känns (Knäppt, jag vet). Däremot är jag livrädd för att bli lämnad av någon älskad. Mina nära har skrattat åt mig mer än en gång då jag målat upp skräckscenarion av ingenting. Till exempel när Fredriks förkylningsfeber blev meningit som tog livet av honom och lämnade mig ensam med Ludvig. Jag planerar för vad jag ta mig till när jag är ensam. Var ska jag bo, ska jag behålla huset? Vill jag bo här i allt som påminner? Vill jag lämna allt som påminner? Att bli lämnad av Fredrik skulle vara det värsta som kan hända mig. Men varför skulle det hända mig? Jag är väl skyddad från allt ont, all smärta, sorg... Är vi inte det?
Sjukligt trött
De senaste dagarna har varit jobbiga. Jag har varit så extremt trött att jag inte varit mig själv. Sur och vrång och noll tålamod. Visst har jag i perioder varit mer trött än vanligt sen jag fick Ludvig, och visst har det tidigare funnits stunder då jag velat sätta honom på ett direktflyg till sydpolen. Men aldrig under de 6 månader han varit hos oss har jag känt mig såhär sliten. Han har sovit dåligt de senaste veckorna/veckan (har tappat tidsbegreppet) och jag sover inte längre mer än ungefär en timme i sträck. Nu har han dessutom blivit sjuk stackaren. Först hade han feber som nu övergått till dunderförkylning med hosta. Hostan är det värsta. Särskilt när han ska sova. Tråkigt är det också att vi inte kan gå och simma imorgon. Jag har längtat ända sen vi lämnade badhuset förra onsdagen.
Visar en bild på världens sötaste Ludvig för att påminna mig om hur underbar han är trots att han bestämt sig för att göra mig till ett monster. Den är några veckor gammal. Från tiden innan...
Sjukling
Ludvig har gått och blivit en liten sjukling. Idag har han feber för första gången i sitt liv. 38,1 är inte så mycket men man kan vara gnällig ändå. Det jobbigaste är ändå att han verkar ha blivit smittad av pappas jobbiga hosta. Usch. Jag har nog aldrig hört talas om så mycket feber på en och samma gång som det varit i vår umgängeskrets den senast tiden. De flesta har varit sjuka. Jag trodde att jag och Ludvig klarat oss. Annars har jag fullt upp med att förbereda för tjejmiddag ikväll. Som vanligt har jag hjälp av moster. Det är skönt.
Söt
Sitter med Emma och tittar på lite foton i datorn. Där hittade vi världens sötaste Ludvig som vi bjuder på här.
Bilden är tagen när pappas tjejer spelade en sen match i Göteborg. Efter välling och pyjamas somnade denna gosse som en stock.
Babysim
Idag har vi varit på badhuset för första gången. Jag har längtat efter denna dag. Dock har jag varit lite nervös över Ludvigs reaktion. Han är ju inte överförtjust i att bada. Idag var vi väl i bassängen i fem minuter innan han började plaska lite försiktigt med handen mot vattenytan. Sen gick det inte att stoppa honom. Han simmade omkring och såg ut att vara världens lyckligaste kille. Plaskade vatten på alla andra, vare sig de gillade det eller inte. Och mamma njöt. Jag ville så gärna att han skulle gilla det. Att han inte ska vara rädd för vatten så som jag alltid varit som barn... Moster
Carro var med och fotade så ni kan nog kika på lite bilder hos henne så småningom. Nu ska det bli pannkakor!
Lycklig
Idag har jag fyndat på stan. Skulle köpa ett halsband på guldfynd. Det kostade 98 kr, vilket inte är så dyrt, men när jag kommer till kassan säger hon att alla medlemmar idag får köpa just det halsbandet jag valt för 19 kr. Jag tog två. Det kändes som ett fynd. Sen behövde jag ett par mellanmörka jeans. Knallade in på JC och hittade ett par i precis den tvätten jag ville ha som kostade halva halva priset. Vilket innebar 175 kr från ursprungliga 700. Då slog jag till med en fin kofta också. Ibland blir man lycklig shoppa. Extra lycklig.
Grattis Milla
Idag är det ingen vanlig dag, idag är det Millas födelsedag. Den tjugofemte i ordningen. Jag tycker så barnsligt mycket om att fylla år. Egentligen är det ju en dag som alla andra men visst är det underbart att det finns några dagar som man ändå kan få göra speciella. Idag får jag svara i telefonen och öppna dörren när det ringer på. Jag, bara jag och ingen annan. Dessutom får jag välja vad vi ska äta till middag. Nu när jag skriver detta inser jag att allt detta inte är några födelsedagsprivilegier längre när jag inte bor hemma, utan vardag. Men i alla fall ska jag njuta av det. Fredrik ringde mig nyss från jobb för att jag skulle få svara i telefonen. Omtänksamt.
Jag lever
Nu blev ni allt nervösa va? Men jag var alldeles för trött för att data igår. Men matchen är avklarad. Jag lever. Mer behöver vi inte nämna om det...
Annars firade vi älskade mamma igår som fyllde 49 år. Hon börjar minsann bli gammal. En kaffefika på förmiddagen innan alla lämnade henne ensam för att åka på diverse aktiviteter. Sedan fixade jag och Carro taco efter matchen.
Trött
De senaste dagarna har jag varit så fruktansvärt trött. Ludvig har sovit som en kratta på nätterna också. Idag var det dock mycket bättre. Då vaknade jag en gång mitt i natten och var alldeles förvånad över att jag sov. Sen kunde jag inte somna om eftersom att jag var lite i ett chocktillstånd. Dumt. Annars har det varit mest innebandy idag. Både herr- och damlaget har spelat hemma. Både dam- och herrlaget vann. Trots det måste jag säga att det var två tråkiga matcher att titta på. Vi körde hem efter andra perioden på damernas match. Imorgon gör jag premiär i B-laget. Det ska bli intressant. Kommer det ingen uppdatering framåt kvällnigen har jag väl dött ellet nåt. Håll utkik.
Familjenöjen
Såg en dokumentär igårkväll där man följde några amerikanska familjer som hade vapen (?!) som intresse. Inte bara då att samla på dem utan att skjuta. Det var ju såklart vapenlagen i USA man ville uppmärksamma. Den tillåter vanligt folk att köpa vapen. Enligt dokumentären är det sex gånger större chans att du stöter på en vapenhandlare i USA än en Mc Donalds. Det är galet. Vad jag också tycker är galet är att man är ganska stolta över sina vapensäkerhetskurser för barn. Där lär man små barn, typ 6-åringar, hur man ska handskas med vapen på ett säkert sätt. Varför ska de ha med vapen att göra överhuvudtaget?! Nu har marknaden också börjat anpassa sig efter barnens behov (?) och tillverkar vapen storleksanpassade till barn, det finns även rosa små gevär att köpa. En pappa tog med sin just 6-åriga son på en liten semester. Till en skjutmässa. För att skjuta med automatvapen som var större än killen själv. Jag som funderade på Astrid Lindgrens värld som familjesemester, men det är kanske för tamt...?
Ojdå...
Här har jag gått och retat mig på Fredriks gnäll hela dagen. Han blir ju så himla ynklig när han är lite förkyld. Sen skulle han ta tempen (han tror jämt att han har feber när han mår lite dåligt) och jag retades lite. Men det visade sig att han hade över 39 graders feber. Så jag får väl vara lite snäll mot honom nu ikväll. Tur att farmor kom hit med en låda Panodil. Vi hade knaprat slut på våra. Jag tog de två sista...
Slö
Idag är vi familjen slapp. Just nu sover Ludvig och Fredrik. Jag har precis vaknat. Det har nog tagit hårdare på Ludvig än vi trott att vara iväg. Han har sovit två omgångar idag sedan han vaknade vid halv åtta. Den första var på två timmar och nu har han sovit lite mer än en och en halv timme. Men han fungerar väl som vi. Där uppe var inte jag heller så trött men nu när jag är hemma känner jag mig som en stor bakfylla eller nåt. Fredrik har dessutom blivit sjuk. Och ni vet hur det är då... Man skrattar åt den där reklamen där mannen sitter under en handduk med ångbad och är förkyld. Men det är ju verkligen så. Idag har vi gått och knaprat panodil båda två, tror ni att han frågat mig någon gång hur jag mår? Han vet inte om jag har mensvärk, huvudvärk eller ont i ett ben. Du läser väl här ikväll älskling så jag kan berätta att det är huvudvärk. Monster. Det är därför jag varit så sur idag. Nu ska jag ortsätta slöa. Kanske gå och titta så att barnet andas.
Som utlovat...
Som en ny människa
Då var vi hemma igen efter dagarna i Göteborg. Och jag är en mördare. Eller egentligen skulle jag väl inte vilja kalla det mord. Mer dråp, det var inget personligt menat mot mr Fasan. Ungefär vid Ängelholm dök han upp på motorvägen från ingenstans. Mitt i en desperat version av Idas sommarvisa. PANG! När vi stannade vid en mack utanför Malmö för att trösta Ludvig, som var galen i bilen, upptäckte vi att det dessutom var en efterhängsen jävel. Mr Fasan satt kvar på grillen! (Det finns äckliga bilder som jag återkommer med senare). Eftersom vaken jag eller de andra passagerarna är så förtjusta i mosad fasan så lät vi honom sitta kvar och körde igen. En vänlig själ vi mötte stoppade oss, fick mig att veva ner rutan, och sa - Du har en fasan på grillen. Som om det var vardagsmat. Fredrik tyckte att jag skulle svara med att fråga om det var dags att vända på den. Varför är man alldrig så snabbtänkt? I vilket fall som helst så är han borta nu. Vi ringde hit morfar Kronholm som tog hand om kroppen. Örk.
Semester
Nu har vi packat väskorna för en minisemester. Imorgon åker vi till Göteborg och kommer hem igen på tisdag. Faster ska bo hos Bono och se till att han har det bra. Vilket projekt det var att packa till Ludvig. För jag tror inte alls att de har sånt vi behöver I Göteborg. Blöjor, mat, flaskor, muggar, haklappar. En miljon sagellappar.
För er som inte är insatta är det Gothia cup i innebandy. Fredrik lade fram ett sånt fint förslag om att vi väl kunde åka på en liten semester till Göteborg. Bo på hotell och mysa med familjen. Det är ju roligt med innebandyn också. När jag senare tackat ja slank det ju fram att det fanns en liiiten baktanke med det hela. - Jo, kanske jag kunde vara med och ta hand om F 18-laget...? Naiv som jag är hade jag blivit lurad till att tro att vi skulle få umgås en hel helg. Men i vilket fall som helst ska det bli roligt att komma iväg. Ludvig älskar ju innebandy, och jag också. Att jag får dela min mans uppmärksamhet med 15 andra tjejer i artonårsåldern kan jag leva med.
Inte längre månader.
Idag fyller Ludvig ett halvår. Halvår! Det känns inte som att det var så längesedan man berättade hur gammal Ludvig var i dagar. Att sedan säga att han var tre, sex och sju veckor var väl också okej. Men den där känslan när man fick börja säga hans ålder i månader var inte okej. Då är han ju en stor bebis, när man slutat räkna veckor. Och nu, nu helt plötsligt är han år. Bara ett halvt, men ändå. Ett halvår gammal och kan inte längre vinka. Jag och Fredrik har vinkat så att vi kommer ha träningsvärk i armarna i flera dagar, men inte har vi fått någon vink tillbaka idag. Ändå har vi fått acceptera att vi har en liten pojke nu och ingen bebis.
Nytt år
